Hur blir man Kalle Anka-tecknare, hur har din väg sett ut?
– Jag började som rollspelsillustratör under sent 80-tal och fortsatte 1990 med att teckna Bamse, vilket jag fortfarande gör. Vid sidan om det har jag varit sysselsatt med egna serien Elvis. De senaste åren har jag jobbat med mina egna barnbokskaraktärer Snipp och Snopp. När jag tog en paus från Elvis fick jag plötsligt tid att göra något nytt. Eftersom jag alltid velat teckna Kalle hörde jag av mig till Egmont. Det första jag fick göra var att skicka in några skisser på Kalle, så att de kunde se ungefär var jag befann mig, ankmässigt. De tyckte om vad de såg; efter det fick jag ett ”try out script” på en tresidors Kalleserie som jag tecknade för bedömning. Jag blev godkänd och kunde gå in i den riktiga produktionen. Det var en speciell dag för mig, eftersom jag vet hur höga krav de ställer och hur svårt det är att få börja teckna för Disney. Det var nog bra att jag hade fått träna upp mig på annat i trettio år först, haha.
Vilket är ditt första minne av Kalle Anka?
– Jag gissar att det måste ha varit ”Kalle Anka och hans vänner önskar God jul” på tv, när jag var 3-4 år. Sedan Carl Barks Kalle-serier i tidningen några år senare. Jag vet att jag läste alla Kalle-tidningar jag kom över när jag lärt mig läsa och jag minns att jag tyckte bättre om de serier som var vältecknade. Även om jag då inte kunde förklara konkret varför jag gillade de serierna bättre, så kan jag idag se hur jag värderade skickligt berättande på samma sätt då som nu.
Vilken roll har Kalle Anka spelat i ditt liv?
– Det har varit olika under olika perioder. Som liten fick han mig att skratta. När jag blev lite äldre blev han någon jag studerade för att bli en bättre tecknare, och idag har jag förmånen att få arbeta med honom. Men han får mig fortfarande att skratta – så på den punkten har ingenting förändrats!
Vilka utmaningar ser du i ditt uppdrag?
– Att föra vidare Disneys berättartradition vidare visuellt utan att upprepa den för mycket. Det finns tecknare som gjort ett så starkt artistiskt avtryck att det är lätt att färgas för mycket av dem. Såsmåningom måste man putta ner de förebilder man i början satte på piedestal – för att själv sätta sig där och ta plats. Så ser jag på det iallafall. Sedan är förstås tecknandet i sig självt en utmaning. Framförallt rörelsemässigt. Jag har alltid sagt att om man kan hantera figurkonstruktion och perspektiv så kan man teckna allt. Men när jag satte igång med de första serierutorna insåg jag snabbt att det inte är riktigt så enkelt. Lika viktigt som någons utseende är deras sätt att föra sig; en Kalle Anka som rör sig som Bamse blir till exempel inte Kalle Anka. I det hänseendet arbetar en serietecknare mer som animatör än illustratör; där varje serieruta fungerar nästan som en keyframe ur en animerad sekvens.
När Tony Cronstam inte tecknar Kalle Anka är Bamse en av figurerna på repertoaren.
Vem är din egen favorit bland Kalle Anka-tecknarna genom tiderna?
– Carl Barks och Daniel Branca. Branca, om jag måste välja en av dem.
Vad gillar du bäst hos Kalle?
– Hans temperament. Jag var mer som honom när jag var yngre, idag är jag lugnare. Men jag har en vilande anka någonstans därinne fortfarande. När jag tappar bort min penna eller datorn krånglar, då kommer ankan fram.
Vem är din favorit i Ankeborg? Vem är roligast att teckna?
– Kalle, Magica och Alexander Lukas. Jag gillar att teckna Magica.
Tony Cronstam i tecknarstudion. Magica de Hex är en favorit, och det var också med henne som han nyligen debuterade som Kalle Anka-tecknare, i Kalle Anka & C:o nr 6.
