STEFAN DIÖS ÄR ÅTMINSTONE ETT VÄLKÄNT NAMN FÖR MÅNGA LÄSARE. HAN ÖVERSÄTTER JU EN STOR DEL AV ÄVENTYREN I KALLE ANKA & C:O. MEN ALLA HAR KANSKE INTE SETT HANS ANSIKTE ELLER HÖRT HONOM BERÄTTA OM SITT ARBETE, SOM ÄR HANS STORA PASSION. HÄR FÖLJER DEL TVÅ I VÅR INTERVJU MED STEFAN.
Vi fick en både rolig och intressant pratstund med den pratsamme och vältalige Stefan Diös på Bokmässan i Göteborg i september. Första delen av intervjun hittar du här.
Stefan, du har översatt otaliga Kalle-äventyr vid det här laget. Blir du aldrig sugen på att skriva egna manus?
– Det kan jag inte! Jag jobbar inte bra från ett blankt papper. Jag har helt ärligt aldrig haft någon idé om en berättelse – att ”det här skulle jag vilja göra”.
Är ditt jobb någonsin mindre roligt än vad det låter som?
– Innan jag börjar. När jag inte har huvudet inkopplat på ”Kalle Anka-frekvensen”. Om jag jagar katten, gullar med min fru eller planerar mina pingismatcher. Då kan jag ha svårt att komma igång.
Kalle Anka-frekvensen? Hur ser din relation till Kalle egentligen ut?
– Kalle och jag är själsfränder. Jag kan känna igen mig i hans frustration, strävan efter resultat. Kalle gör samma misstag om och om igen men lär sig aldrig av dem, men kanske lär jag mig något. Han är en parodi på oss själva, han är strävaren. Men han är inte så stereotyp som vi kanske föreställer oss, han har lager. Som vi. Han lyckas ibland och misslyckas ibland. Kalle Anka är inte alltid en fiaskofigur, även om han är känd för det.
Kan du bli arg på Kalle?
– Ja, om han gör för dumma saker och serien slutar där och det går dåligt för honom. Det är också tråkigt om han gör bra saker och misslyckas för då har författaren misslyckats. Då kan jag bli arg till och med på Carl Barks. Sen kan jag ta fram skämskudden om Kalle gör något jättedumt, särskilt om jag kunde ha gjort det själv.
Åter till språket, din ingång till Kalle. Berätta om Kalle Anka-språket!
– Det är ett brett språk med lustiga ord, slang och riktiga ord blandat efter sammanhang. Det beror också på vem som pratar: Kalle har ett ”normalspråk”, farbror Joakim har ett ledarspråk, han pratar som en översittare. Knattarna kan prata ungdomligt men inte för moderniserat, Oppfinnar-Jockes språk är smart, avancerat. Det är roligt att vara påhittig, men jag kan inte bara hitta på nytt hela tiden. Det måste ha återknytning och gränsen mellan störande upprepning och ”running gag” är hårfin. Jag sparar allt och söker ofta i mitt arkiv.
Och hur var det nu med ”läskeblasken”?
– Läskeblask är Ankeborgs mest genuina bidrag till svenska språket. Det var den tidigare översättaren P.A. Westrin och hans hustru Maibrit, de jobbade tillsammans, som kom på det. De hittade på ordet som en eufemism för alkoholhaltig champagne som de drack i de italienska serierna. Ankisterna har letat efter första förekomsten av det utan att hitta det. Jag googlar det ibland och det blir fler och fler träffar men nästan inga handlar om Kalle Anka. Det är helt integrerat i språket, det borde stå i SAOL!
– Det näst tydligaste exemplet på ord vi fått av Kalle är ”Långtbortistan”, förmodligen användes det för första gången i Danmark. Man ville inte beskriva ett specifikt land, det fanns tabun. Man tänkte att Kalles värld är en fantasivärld och de ska inte åka till konkreta länder. Numera anstränger vi oss för att beskriva riktiga mijöer. Arild har gjort många serier där Kalle är på olika ställen i Norden till exempel. Men det är fortfarande viktigt att fantasimiljöer med fantasinamn får existera sida vid sida med de riktiga, så att vi inte bara blir en lärobok. Då funkar det allra bäst!
