Stefan Diös om 40 år av ordlekar, ankism och språklig frihet
I över 40 år har Stefan Diös format språket i Kalle Anka & C:o, under större delen av tiden som tidningens huvudöversättare. Men helst undviker han själv att kalla sig översättare. I ett samtal med Kalle Lind på Bokmässan i Göteborg berättar Stefan om fyra decennier av språklig idoghet och snillrikhet i Ankeborgs tjänst. Som alltid – med sedvanlig självdistans och en påtaglig ovilja att göra någon större sak av sin egen betydelse.
Vad gör egentligen en Kalle Anka-översättare?
Frågar man Stefan Diös själv vad han arbetar med blir svaret snarare att han skriver svenska texter till Kalle Anka-serier. Och kanske säger det något väsentligt om själva jobbet.
– Det ingår ett stort mått av fritt skapande. Kalle Anka är en värld för sig, med en egen tradition. Om jag tycker att jag kan skriva något som passar bättre än originalet, av vilket skäl det än må vara, så gör jag det.
Det handlar alltså inte bara om att flytta en berättelse från ett språk till ett annat. Texten måste också fungera i en svensk Kalle Anka-tradition som har byggts upp under generationer.
Och friheten har funnits med från början.
När Stefan fick sitt första kontrakt som översättare för veckotidningen Kalle Anka & C:o på 1980-talet stod det till och med att han uppmuntrades att avvika från originalen.
– Originalen var inte alltid så starka på den tiden. De skrevs ofta på engelska för att sedan översättas till många olika språk. Tanken var att vi skulle kunna brodera ut, leka med orden och göra språket bättre.
Nummer 50/1985
Stefan Diös första nummer av Kalle Anka & C:o var nummer 50/1985.
Vägen dit gick via ankismen. Han var tidigt engagerad i ankistföreningen NAFS(k), som hade kontakt med Kalle Anka-redaktionen.
– Det visade sig att de behövde översättare och jag fanns där. De lät mig prova. Sedan hade jag väl turen att få ett uppdrag som passade mig ovanligt bra.
Och den som gör ett bra första jobb får tydligen finna sig i konsekvenserna.
– Gör man sitt första uppdrag ovanligt bra så tror de att man är bra. Så de har inte blivit av med mig sedan dess.
Under lång tid översatte Stefan hela tidningen själv, vecka ut och vecka in. I dag är de flera som delar på arbetet, men efter drygt 40 år är hans avtryck i den svenska Kalle Anka-världen svårt att missa.
Med språket i ryggmärgen
När Stefan började hade han redan en ganska bestämd uppfattning om hur Kalle Anka skulle låta på svenska.
Han växte upp med 1960-talets tidningar och översättningarna av P.A. Westrin och Maibrit Westrin.
– Jag ”visste” att det var så Kalle Anka skulle prata. Det språket hade jag fått i mig sedan jag var liten.
Det betyder inte att språket har stått stilla sedan dess. Men för Stefan finns en tradition att förhålla sig till, ett slags språkligt arv som följer med figurerna och Ankeborg.
Och den som tar över ett universum med flera decenniers historia får också ett ganska omfattande detektivarbete på köpet. Figurer, platser och byggnader kan redan ha svenska namn. Ibland flera olika.
När ”sissy weather” blev frökenväder
Ett av exemplen som kom upp under samtalet med Kalle Lind var uttrycket ”frökenväder” – ett ord som Stefan själv länge inte hade reflekterat särskilt över.
Först när han 2011 fick en läsarfråga via Expressen började han fundera över dess ursprung.
Ordet förekommer i Carl Barks-serien Guldklimpsbåten, som publicerades på svenska 1962 i P.A. och Maibrit Westrins översättning. Ankorna befinner sig i Alaska för att leta guld. Joakim är beredd att trotsa kyla och hårt arbete, medan Alexander Lukas helst väntar på behagligare väder.
I originalet talas det om ”sissy weather”. På svenska blev det frökenväder.
– Det kan mycket väl vara ett nyskapat ord. Översättaren behövde en svensk motsvarighet, och det är precis så man ska jobba.
Om Westrins faktiskt skapade ordet där och då går inte att slå fast. Men uttrycket har hängt med i senare svenska utgåvor av serien – och uppenbarligen också fastnat hos åtminstone en del läsare.
För Stefan är det ett fint exempel på hur Kalle Anka-språket ibland kan lämna serierutan och börja leva sitt eget liv.
Namnen i Ankeborg bär på sin egen historia
Under sina decennier med tidningen har Stefan själv fått hitta på namn på mängder av bifigurer, företag, verksamheter och skyltar.
Efter närmare 1 876 tidningar blir det en hel del. Några namn har krävt lång tankemöda.
Andra har bara dykt upp. Som pyromanen Flambert Bensén.
– Ibland sitter man och tänker i en halvtimme och då blir det dåligt. Ibland bara far något in i huvudet.
Men vissa ordval är betydligt mer laddade än andra.
När Stefan tog över tidningen ställdes han inför en fråga av stor dignitet:
Vad skulle Joakim von Ankas berömda byggnad heta?
Genom åren hade olika svenska översättare använt bland annat pengabingen, kassavalvet och skattkammaren.
Stefan själv hade vuxit upp med kassavalvet.
– Jag ville ju kalla det kassavalvet, eftersom jag är uppvuxen med P.A. Westrins svenska texter.
Men när han gick igenom alternativen försökte han lägga den egna nostalgiska preferensen åt sidan.
– Jag var tvungen att koppla loss det och tänka med hjärnan. Då tyckte jag att pengabingen måste vara det bästa. Det är vad det är, en hel binge full med pengar.
Dessutom tyckte han att ordet var mer originellt.
Alla höll inte med.
– Mina generationskamrater sa: ”Vad håller du på med? Det är ju kassavalvet!”
Men pengabingen blev kvar.
Ett universum som måste hänga ihop
Efter mer än 40 år har Stefan också byggt upp ett eget arkiv över sitt arbete.
Han sparar sina texter och kan söka bakåt efter namn och uttryck han använt tidigare. När en gammal bifigur oväntat återkommer kan han försöka ta reda på vad den hette förra gången.
Det behövs. Kalle Ankas värld har byggts ut under många decennier och innehåller en enorm mängd figurer, platser och namn.
I dag finns dessutom stora digitala databaser som gör arbetet enklare. Men helt vattentätt blir systemet ändå inte.
Olika personer arbetar med olika utgåvor, som veckotidningen och Kalle Ankas Pocket, och ibland kan samma figur därför få olika namn.
– Vi som översätter försöker fråga varandra. Men ibland missar vi kopplingar. Det går inte att hålla reda på precis allt, även om man skulle vilja.
Foto: Marja Knut.
Att arbeta mellan flera språk
Serierna i Kalle Anka & C:o kommer från olika delar av världen. Nederländerna har en omfattande produktion och genom åren har berättelser också kommit från bland annat Italien och Frankrike.
Måste man då behärska alla dessa språk?
Inte nödvändigtvis, enligt Stefan.
Han berättar hur han redan i början av 1980-talet fick frågan om han kunde översätta från italienska. Det kunde han inte. Han fick en dansk översättning som stöd, köpte en italiensk ordbok och satte igång.
Så småningom upptäckte han att det viktiga framför allt var att förstå berättelsen tillräckligt väl och sedan kunna göra den bra på svenska.
För Stefan ligger kärnan i arbetet därför inte i att varje ord i originalet ska få en så exakt svensk motsvarighet som möjligt. Först måste han förstå vad berättelsen vill göra – därefter gäller det att få replikerna att fungera som svenska Kalle Anka-repliker.
– Kan jag mitt målspråk och kan jag mitt ämne behöver jag inte vara filosofie doktor i källspråket. När det gäller Kalle Anka ska jag inte göra en ordagrann översättning. Jag ska göra något som passar.
Efter mer än fyra decennier i Ankeborg landar samtalet ungefär där det började.
Att översätta Kalle Anka handlar inte bara om att hitta rätt svenska ord för det som står i originalet.
Det handlar om att få det att låta som Kalle Anka.
Foto: Jonas Lidheimer.
Sammanställt av Jonas Lidheimer efter ett samtal mellan Stefan Diös och Kalle Lind på bok- och biblioteksmässan i Göteborg den 26 september 2026.